Det är en kall men solig marsförmiddag i Malmö. Jag styr stegen över Möllevångstorget förbi fruktförsäljarna mot ett gammeldags konditori för att möta Emma Pilipon, sedan flera år bosatt och verksam i Malmö. Runt omkring sjuder staden med vårlig livslust och kreativitet. Det känns passande för är det något som Emma Pilipon är så är det kreativ. Hela tiden under vårt samtal återkommer hon till just det, behovet av att ständigt vara aktiv med något projekt och skapa, oavsett om det är något gammalt som väntat in sin tid eller nytt. Hon är en mångsysslare av rang och utöver konstskapandet frilansar hon som illustratör och grafiker, hon driver en blogg som är som ett anteckningsblock fullklottrat med idéer samt undervisar i video och redigering och hur man kan uttrycka sig. Men först kanske vi ska klargöra att Emma Pilipon inte kallar sig konstnär. Medan många strävar efter att sätta konstnärsetiketten på sig och axla rollen menar Emma att för henne var det precis tvärt om. När hon slutade kalla sig konstnär föll en sten från hennes axlar och de begränsningar som kan följa med konstnärskapet försvann. Istället öppnades en dörr till möjligheten att göra precis allt det hon vill. Emma pilipon jobbar med konst, men hon är inte konstnär och just i den skillnaden, menar hon, öppnar sig möjligheter.

– Jag söker en frihet att kunna uttrycka mig. att jobba med annat gör att jag laddar och tycker att det är kul när konsten tar över.Emma pilipon är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå. Hon beskriver det som en bra tid och en bra stad och säger att Umeå fick hennes bästa år. Med småländska rötter var dock valet att flytta till Malmö efter utbildningen inte så svårt.

– Här finns en kreativitet, en anda där saker blommar upp och sedan försvinner. Nya kretsar bildas och fokus flyttar. Inget är statiskt utan en ständig förändring pågår. Malmö har varit snällt mot mig.

Hon betonar vikten av Lilith Performance Studio i Malmö och utvecklingen som skett i samarbetet med dem. Det är tack vare dem som hon började med performance. Och hon behöver de olika scenerna, både performancen med sin flyktighet där hon kommer, gör och går och galleriet som har en annan förutsättning, en annan möjlighet att få dröja sig kvar.

Emma Pilipon säger att hon letar efter det äkta. Det som är sant och ärligt. Kanske är det därför som vissa projekt, texter, filmer får ligga länge, länge och bida sin tid i byrålådan. Om de fortfarande håller efter ett par års vila finns det en sanning i dem, en äkthet. Hon är djupt fascinerad av Britney Spears och Hollywoods narcissistiska bubbla. Pilipon har följt Britney i flera år och är av den åsikten att även de ytligaste klichéerna i den poppiga kändiscirkusen är äkta. Hon menar att de må vara fula, men i sin sanning blir även de fulaste klichéer vackra. Det är med den inspirationen hon sedan återskapar vad som kanske bäst kan beskrivas som en slags metaverklighet baserad på en salig blandning av Internet, populärkulturella referenser och kändisskvaller. Av detta iscensätter hon sedan en overklighet till verklighet.

Just ett Britneytypiskt scenario gestaltade hon på Lilith Performance Studio för ett par år sedan.

Bad Media Karma är ett stycke kändisframträdande. Ett avbildande och verkliggörande av de jagade superkändisarnas sätt att dyka upp och försvinna lika snabbt igen vid de mest oviktiga tillfällen och platser. I Bad Media Karma gör Pilipon entré i en vit limousine med ett paparazzifölje efter sig. Med hatt och en Starbucks caramel Frappuchino i handen stiger hon ut ur bilen (precis som vi är vana att se Britney).

Förföljd av fotograferna tränger hon sig sedan igenom hela publiken, tittar inte på någon, säger inget, vänder i lokalen och tar samma väg tillbaka. Lika oberörd, lika frikopplad från verkligheten som alla kändisar verkar vara och fullkomligt innesluten i en helt egen värld stiger hon in i limousinen och åker iväg.

Jag var på Lilith den kvällen, stod där i den fullpackade publiken och minns att jag drabbades av en känsla av olust. För runt Pilipons person som trängde sig fram genom massan fanns något ensamt och närmast jagat. Som om hon levde i ett annat universum och hennes parallella värld korsade vår för en kort sekund men aldrig att de två skulle mötas.

Pilipons gestaltade illusion är någon annans verklighet.

– Ett par veckor senare såg jag ett liknande klipp med Britney och hon hade på sig en exakt likadan väska som jag bar den kvällen, fast äkta förstås. Då kände jag att jag hade lyckats, att jag var i ”zonen”.

Den som mött Emma Pilipons konst, vare sig det varit ett performance, ett textuellt verk eller en video, kan inte undvika att slås av uppriktigheten och ärligheten i det förmedlade. Det gör att verken kan upplevas som drabbande.

Orden går direkt in, kräver ingen analys, ingen kommentar, utan letar sig in på ett sätt som bilder inte alltid gör. I Pilipons konstnärskap kan man se två sidor av samma sökande efter sanning och äkthet. Vid sidan av hennes performance, det flyktiga och utlevande som sedan bara existerar i betraktarens minne, finns en språklig eftertänksamhet som dröjer sig kvar. Hennes ord är väl valda, noggrant sammansatta och de träffar mitt i den där ömma pricken, mitt i själva hjärtat ibland. Vid sidan av fascinationen för den äkta falskheten hos Britneys kändisspektakel kan man ana ett sökande inåt.

Det är dessa sanningar, de fula som vi inte alltid vill kännas vid, känslorna man skäms över, som Emma Pilipon sätter ord på, visar upp och gestaltar. Av en recensent har hon kallats […] ”en kärlekens uttolkare och företrädare för de svåra känslorna”. Det är stora ord men de stämmer, för os Pilipon finns en strävan efter att visa upp det inre.

– Det är inte tjoho faderittan utan handlar om att man försöker och försöker och ändå blir det fel.

Hon visar på ett allmängiltigt resonemang och ett genuint intresse för det där man många gånger inte vill känna och definitivt aldrig kan sätta ord på när det som mest behövs. Det är texter om egot, självet, om brustna hjärtan och relationer. Pilipon analyserar och presenterar essensen av det som vi alla någon gång i livet känner.

Och hon låter arbetet ta tid, hennes arbetsprocess tar ibland flera år.

Till verket Sublime, som visades på Skånes Konstförening 2008 och består av text, bild och ljud, tog orden inte lång tid att skriva. I ett mörkt rum kunde betraktaren sköljas över av självinsikt och läsa rader som ”Get physical only for love, not prestige” samt ”Special treatment will hurt you in the long run”. Delvis ligger ordens uppriktighet i banaliteten, i enkelheten och delvis i att de där snabbt nedskrivna raderna sedan fick vila två år i byrålådan innan de togs fram. De låg och mognade för att sättas samman med material som tillkommit i en helt annan anda. Både bilderna och musiken i verket är hämtade från Youtube. I processen får verket ta sin tid och långsamt växa fram.

Emma pilipon berättar att hon just nu håller på att klippa ett material som filmades 1998. kan det kallas att arbeta undrar hon, att låta något bero och vänta in en tid som är rätt. Hon har ett stort behov av att dokumentera och fascineras av att gå tillbaka och sitta med facit i hand. Titta på det skedda i efterhand.

Samtidigt säger hon att om man vill minnas saker ska man vara försiktig med dokumentationen. Vissa saker måste man få komma ihåg på sitt eget sätt, utan en yttre betraktare som sitter inne på svaret. Materialet som förpassas till byrålådan skäms hon många gånger ihjäl över att visa. Ändå sitter hon där sedan och klipper ihop material som är 10 år gammalt och som kanske kan fylla en funktion nu.

Hon har en teori om att man ska hålla hela livet och vill inte bränna allt krut på en gång. Förr eller senare når man målet och ibland är det senare att föredra. Vissa saker måste hinnas med på vägen och man måste tillåta processen att ta tid och låta sig själv växa.

Hon utforskar andra vägar och hittar inspiration genom att arbeta med andra saker in emellan. Emma Pilipon ser utmaningen och nöjet i att kunna få lov att inte begränsa sig.

– Jag ändrar mig förr eller senare. Det får man göra, ändra sig.

Anna Sandberg
Konstvetare och kritiker
Publicerad i Konstperspektiv nr 2 2010 Tema: Vid Sydfronten