Tag : paradise hotel

Fucking paradise
Art, Inspiration / 17 december, 2014

Jag läser Jens Liljestrands text om Paradise Hotel och känner att någon äntligen förstår mig. Paradise Hotel är konst. Nedan ett utsnitt och läs vidare efter länken.

Sitt ner och njut.

Mannen som grinar mot mig genom rutan heter Robbin Jonsson och är 26 år gammal. Målet med hans deltagande i ”Paradise Hotel” är, enligt uppgift, att ”gå in, fucka ur, ha skoj, ta det som det kommer”. Hans bodybuildade överkropp är täckt av tatueringar och på underdelen av magen, alldeles ovanför linningen på hans badbyxor, står orden inpräntade i snirkliga bokstäver. ”Sitt ner och njut”.

Jag tror jag måste börja där. Hur kan jag annars bäst formulera ett tv-programs förmåga att göra gripande konst av det mest tarvliga, torftiga, ytliga – det som med ett sociopolitiskt ej helt neutralt adjektiv brukar sammanfattas som trashigt?
Kanske så här: får jag bara välja 30 sekunders svensk tv från 2010-talet tar jag utan att tveka följande sekvens:

En vacker ung man och en vacker ung kvinna ligger nakna i en säng. Kvinnan säger fundersamt: ”Jag har aldrig blivit tuttknullad. Går det tror du?” Mannen svarar (engagemang nivå ”jag är sugen på dillchips”): ”Mhm. Visst. Vi kan prova i morgon.”
Kvinnan fortsätter: ”Och så kommer du mig i ansiktet sen, eller?”
Mannen (engagemang nivå ”jag måste boka tid hos optikern”): ”Mhm. Okej.”

När 21-åriga Calle Åberg och Paulina ”Paow” Danielsson gick till sängs hade de knappast planerat att improvisera fram en dialog som i all sin enkelhet är stor dramatik. Ändå lyckades de – eller snarare, en av tv-Sveriges just nu mest väloljade produktioner – pressa fram ett ögonblick som kongenialiskt gestaltar den krypande tristessen i en tillvaro av kåthet och total normlöshet där fantasin börjar ta slut.

Läs vidare på Expressen

View
Paradise Hotel är bra och intressant
Inspiration / 9 november, 2014

Ibland när jag berättar att jag följer Paradise Hotel så undrar många: Varför skulle man vilja titta på det?
För att det är så bra och intressant, svarar jag då.

I ett av avsnitten kommer Saga tillbaks. Kristian är kär i henne. På festen går hon och lägger sig med en annan kille. Kristian blir givetvis besviken.
Efter detta får Saga uppleva näthat. Ungdomar skriver till henne att hon borde ta livet av sig. De kallar henne fula saker. De undrar hur man kan göra så; gå och lägga sig med någon när man så uppenbart sårar någon annan.
Saga svarar, och det är detta som är så bra, att nu får ni ge er, hon inte har de känslorna för Kristian. Och hon ville ligga med den andra killen.
Tänk om alla unga tjejer var så tuffa och gjorde det de ville istället för att rätta sig efter någon annans känslor.
Därefter lägger hon upp kommentarerna på sin tv3blogg och sedan polisanmäler hon sina näthatare.
Och därför är Saga en riktigt bra förebild.

View
Paradise Hotel är bra och intressant
Inspiration / 9 november, 2014

Ibland när jag berättar att jag följer Paradise Hotel så undrar många: Varför skulle man vilja titta på det?
För att det är så bra och intressant, svarar jag då.

I ett av avsnitten kommer Saga tillbaks. Kristian är kär i henne. På festen går hon och lägger sig med en annan kille. Kristian blir givetvis besviken.
Efter detta får Saga uppleva näthat. Ungdomar skriver till henne att hon borde ta livet av sig. De kallar henne fula saker. De undrar hur man kan göra så; gå och lägga sig med någon när man så uppenbart sårar någon annan.
Saga svarar, och det är detta som är så bra, att nu får ni ge er, hon inte har de känslorna för Kristian. Och hon ville ligga med den andra killen.
Tänk om alla unga tjejer var så tuffa och gjorde det de ville istället för att rätta sig efter någon annans känslor.
Därefter lägger hon upp kommentarerna på sin tv3blogg och sedan polisanmäler hon sina näthatare.
Och därför är Saga en riktigt bra förebild.

View
DESPERATO
Art / 22 april, 2014

greggstill

Desperato är en film jag jobbade med 2004 – 2005. Den handlar om substitut, att om man inte kan få det man vill ha så får man ta något annat istället, vad man nu ska med det till. Innehållet är ett collage av klipp och musik, jag har hämtat en hel del från teve. Bland annat såg och använde jag klipp ur den första säsongen av Paradise Hotel. Det som var så fint med den serien var att flera stycken blev kära, men inte i varandra. Det gick inte riktigt åt samma håll. Om man jämför med nu, så är fokus så stort på intriger, spel och tuffhet, och egentligen var det väl så programformatet skulle funka redan då, men det blev inte riktigt så. Det blev tårar och missförstånd. Här är Gregory som blev så väldigt kär i Camilla. Förutom Paradise så använde jag en scen ur The Rules of Attraction och även klipp från nittiotalets kanske bästa intrigsåpa Melrose Place.

 

 

 

Filmen har visats på ett antal platser, bland annat Galleri 21 i Malmö och Verkligheten i Umeå.


Sydsvenskan
VK
Västerbottens Folkblad
  • Jelena Zetterström ser Emma Pilipon

    I François Truffauts triangeldrama ”Jules och Jim” finns en scen – den är inte central och kanske är den rentav lite banal – där Jeanne Moreaus Catherine i förbifarten eldar upp vad som ser ut som brev. Eller lögner, som hon uttrycker det själv.
    När Emma Pilipon, i videon ”Desperato”, tänder sin årliga vårbrasa och gör rent hus med onödiga prylar är det kanske inte i första hand lögner, utan svikna förhoppningar, hon eliminerar. Scenen med elden och konstnären som, mitt ute på landet, rider på ett groteskt motionsredskap är i sig helt skruvad och slår på utmärkt sätt an tonen i verket.
    ”Desperato” är den stora behållningen på Emma Pilipons utställning på Galleri 21 i Malmö (t o m 28.5), men det är i gengäld ett riktigt bra verk. Ett slags road-movie om livets och kärlekens trivialiteter, irrgångar, felslut, märkliga vändningar och komplikationer. Om hur vi, på olika sätt, försöker rättfärdiga oss och våra tillkortakommanden men också om roller vi spelar alternativt tvingas att spela. Det är relationskomik med allvarlig underton, därtill berättad med tempo och imponerande lätthet.
    Emma Pilipon har varvat eget material – nytt som gammalt och ofta med sig själv i huvudrollen – med tv-klipp samt lagt på lätttuggad musik i samma anda. Verklighet och fiktion går i varandra, och med lika delar puls och berättarglädje ges otaliga bevis på vardagens absurditeter. Det är både effektivt och effektfullt, humoristiskt och lite tragiskt.

    JELENA ZETTERSTRÖM
    journalist och konstkritiker
    Maj 2006

  • Duger, duger inte?

    EMMA PILIPON kämpar vidare, med blödande hjärta, svällande av hopp och blottad längtan. Jag blir nästan lika upprymd som när jag först såg hennes verk på avgångsutställningen vid Umeå Konsthögskola 2004.
    Denna Jeanne D’Arc i kärlekens och hoppets tjänst. Naivt? Inte alls. För den måste väl finnas. Den där kärleken vi alla hoppas på att finna eller har funnit?
    Eller är den kanske bara en konstruktion, upprätthållen av populistisk kultur som avlöser varandra beroende på vilken tid vi lever i. Harlekinböckerna som Pilipon (eller Emelie Philipson som hon egentligen heter) lagt upp på hyllor längs väggarna avslöjar kvinnans främsta uppgift. Med titlar som Du får bara en chans, Aldrig mer kär, Hur man fångar en man, så förstår man ju. Vad som förväntas av oss. Dessa böcker som man väl idag kan ses ersatta av melodramiska tv-dokuserier som Paradise Hotel, Bachleor och Temtation Island.
    Men märk väl att i den svenska versionen av Temptation Island som Pilipon klippt scener ur och klippt ihop med sekvenser ur hennes egen vardag, så är det uppenbart att även männen är sårbara. Några renodlade hårdingar syns inte till.
    Och det måste väl ändå ses som ett framsteg? I de stycken Pilipon valt så framstår tvärtom männen som offer och inte kvinnan i denna kärlekslek. Äntligen, säger en del. Inte sant, säger andra.

    OSÄKERHETEN KANSKE nu är en gemensam nämnare? Är det reklam och media som bestämmer ramarna för hur man ska vara för att bli värd att älskas? Och denna behagfullhet omfattar numera också männen. Duger, duger inte? Still got it, och Never had it, skriver Pilipon på sig själv. Och jag funderar; är det verkligen värre nu än förr?
    Pilipon om kärlekens uppbrytande och nedbrytande kraft som lika gärna skulle ha kunnat sagts av Marcus Birro om vad som händer när man mött någon:
    – Jag gillar dig och du gillar mig och nu måste vi hitta ett sätt… och det är Totalt Hänsynslöst. Resonerar hon med sin väninna i någons hem bredvid en strykbräda.

    OCH DESSA rader snabbt skrivna på ett jätteark i den manshöga dagboken stående på golvet i bottenvåningen av galleriet. En enda önskan: ”Jag ska hitta något som varar och då menar jag inte mitt blödande hjärta.”
    Pilipon avdramatiserar och förenklar via kända klichéer det kanske mest komplicerade mysteriet, kärleken. Det blir en skrattig spegel och man känner sig inte ensam längre. Egentligen gör hon bara det som alla bra konstnärer gör. Blottar sin egen sårbarhet för att lindra vår. Men med distans och samtidigt en direkt humor så man slipper oroa sig för henne.

    Marit Strandberg
    VK

  • Hjärta och smärta på Verkligheten

    DET HANDLAR OM KÄRLEK när Emma Pilipon gästar Verkligheten på Pilgatan i Umeå. Sådan där kärlek som är sötsliskig med många röda hjärtan, lite naiv och romantisk men också passionerad och verklighetsflyktig. Åtminstone om man ska tro vernissagekortet, utformat som omslaget till en Harlekinroman med alla de ingredienser som där tillhör. En dramatisk titel ”En enda kyss” som illustreras av ett fotografi med en kvinna som vänder sig mot betraktaren med laddad blick. Försmådd eller kärlekstörstande? Axelbandet är nedhasat.

    Men utställningen innehåller knappast några röda hjärtan inte heller känns den som en flykt från verkligheten. Det är inte heller banalt så som en kioskroman brukar vara. Snarare ganska enkelt. I texter skrivna med bokstäver klippta ur tidningar flyter de där sakerna fram som skulle kunna liknas vid plattityder: ”Så fort jag ser stjärnskott, vita hästar, regnbågar tåras mina ögon”. Vad är det egentligen för speciellt med vita hästar? Och därtill en regnbåge och ett vattenfall. Det är ganska oförargligt. Möjligen ett utpekande av sådant som vi föraktar som tjejigt men knappast ett utforskande av detta.

    På galleriets ovanvåning visar Pilipon videon ”Desperato”, en tjugominuter lång bildberättelse om att söka och finna eller törsta efter kärlek. Hopsatt av vardagsscener, klipp ur TV-såpor och sekvenser som verkar vara hemligt filmade är kärleken tema även här. Och nog kompliceras detta något. Sökandet efter den rätte, att se andras kärleksfulla kyssar, svek och dramatik är ingredienser som inte ger någon ensidig bild utan kanske mer rättvist visar kärlek som något bestående av många olika känslor.

    Så vem är då Emma Pilipon. Kanske är det hon som syns på vernissagekortet? Vem vet? Med utställningen ”En enda kyss” besvaras inte heller frågan. Hennes alter ego heter åtminstone Emelie Philipson och gick ut Konsthögskolan i Umeå 2004. Att på detta sätt använda en ställföreträdare till det egna subjektet är intressant och sätter de gängse tankarna kring konstnärens person ur spel. Vem berättar? Vem är upphovsman? När galleridörren stängs hänger åtminstone Emma Pilipons ord med ut i den friska höstluften: ”Men jag ska hitta något som varar och då menar jag inte bara mitt blödande hjärta.”

    KATRIN HOLMQVIST STEN
    Västerbottens Folkblad
    September 2005


View

STUDIO JOURNAL

Saker jag läser, ser, lyssnar och tänker på.

Loading