Om du kunde få tillbaks det du hade – skulle du ta det då? Eller skulle du börja förhandla, kräva förändring? Om du inte får behålla det, vill du fortfarande ha?

Umeå Konsthögskolas avgångsklass 2004

Alla som någonsin varit involverad i en komplicerad kärleksaffär (finns det någon som är okomplicerad?) har en samtalspartner i Emma Pilipons konst.
Hon har varit där, det är alldeles klart och hon bjuder på det.
Fästa på en helvägg i museet på enkla omålade masonit plattor finns korta meningar. Tankar, utrop, besvärjelser. Tecknade dödskallar i kol och vit kritfärg. Det är både de inre desperata besvärjelserna och de lögner som uttalas för att skydda sig. Men också det okuvliga hoppet och en livsglädje som inte går att trycka ner. I hennes konst ser jag drag av poeten Bob Hansson nakna och direkta poesi. Här finns inga omvägar utan smärtan och glädjen tar tag direkt.

På nedre botten i museet fortsätter hennes utställning i form av en video. Men innan vi får se den passerar vi baren ”Pilipon”. Och något måste det ju vara i drinken (som inte finns) för jag vill inte gå därifrån. Jag vill stanna och se filmen igen och igen. Hon berättar om förälskelse, om det hopplösa i att försöka imponera på någon som inte ser. Om ilskan. Om kvinnliga och manliga förebilder och vad de gjort med henne och oss och om det svåra i att bryta upp. Börja om. Om det svåra i att vara sig själv. Och om det hejdlöst roliga i det. Hon byter roller med killarna i hiphop-musiken och i smörig – men ljuvlig hårdrock av idag. (ofta spelad i mindre politiskt korrekta radiokanaler) Och så ser man att även där, i förälskelsen är vi lika. Det är kärleksfullt, lekfullt, upproriskt. Dadaistiskt. Rentav klokt.

Marit Strandberg
konsten.net

Jag hittade en CD-singel med Pizzaman i ett förråd. Jag bestämde mig genast för att den låten skulle gå som en röd tråd filmen igenom. Den skulle spelas i varje kapitel. Men det fanns ju givetvis mer musik som jag ville ha med. Om vi skulle försöka oss på ett soundtrack, här är musiken som jag använde: