På ena sidan om mig en skärm med förföriska reklamfilmer där åttiotalsbleka pastellfärger flyter in i och avlöser varandra. På andra sidan om mig ord, svart på vitt i korta meningar. I hela rummet musik. Stillsam och lugnande. Som en vaggvisa.

Jag vrider den orangea snurrstolen som är placerad mitt emellan skärmarna än åt det ena än åt det andra hållet och försöker mig i ett enfaldigt försök att titta på de båda skärmarna samtidigt. Fast egentligen är det mest för syns skull för det är orden jag förlorar mig i.

Emma Pilipon lyckas balansera precis på rätt sida banaliteten och hennes sentenser och iakttagelser är äkta. De är uppriktiga. Välmenande. Utan pekpinnar. “Get physical only for love, not prestige” läser jag och grips av en intensiv vilja att efterleva detta och kasta allt beräknande spel över bord.

Pilipon uppmanar till ärlighet, prestigelöshet och äkthet utan att gömma sig bakom ett ego och får besökaren att vlija bli en bättre människa. Eller i alla fall försöka. Pilipon följer i Barbara Kruger och Jenny Holzers tradition men på ett mer privat än offentligt sätt och lyckas på ett personligt vis forma sina “truismer” utan att dessa blir en upprepning eller känns forcerade.

Utställningen Sublime på Skånes Konstförening avnjutes bäst i ensamhet. I ett stilla rum som ger en kort stunds själslig frid.

Bloggen Konstkritiken